DesignAnnique

När jag skrevs ut från sjukhuset skickades ett e-recept på en av mina mediciner till apoteket. Eftersom tanken är att jag inte ska äta den så länge så valde vi (dvs läkaren i samråd med mig) en mindre förpackning. Jag fick också med mig några tabletter så jag inte behöver ha panik med att hämta medicinen, jag hade (och har) ju svårt att röra mig några längre sträckor. Så lång är allt väl.

När sambon ska hämta ut medicinen till mig visar det sig att den förpackningsstorleken finns inte att uppbringa i hela Malmö med omnejd, det finns bara en större förpackning. Och den delar de inte på. Och de kan inte lämna ut den eftersom receptet var på en mindre förpackning. Jag ringer upp till avdelningen, och eftersom det inte finns någon läkare på plats får sambon åka dit och hämta piller till mig. Förutseende sjuksköterska skickar då med honom så det ska räcka över helgen, men de ska ändå försöka ordna recept till mig när en läkare kommer på lördagen.

Lördagen kommer och går, och ingen hör av sig. Jag ringer igen på eftermiddagen och ingen vet något men ska ta det med läkaren när han/hon kommer på söndag morgon. Söndag ringer jag igen, och den sjuksköterskan vet inget hon heller, men ska försöka få tag i en läkare. Ytterligare ett antal timmar passerar innan jag ringer igen och då får jag reda på att det inte var någon läkare som ville skriva ut medicin till mig utan de tyckte det var ordinarie avdelningsläkare som skulle fixa det. Tur jag fick rejält med tabletter av sköterskan på fredagen...

Och idag är det måndag. Söndagssköterskan hade lovat att se till att det blev fixat, och vid halv tre började jag bli fundersam. Ingen hade hört av sig och inget recept gick att se på apoteket. Jag ringer igen och det enda de kan säga är att det ligger en lapp om det där, men ingen vet om det är vidgjort. Det ska dock vara rond vid tre så hon pratar med den sköterskan som har hand om den sidan och det ska ordnas då. Halv fem håller jag på att få spunk, ingen har hört av sig efter ronden och jag börjar bli fundersam på om sambon kommer hinna hämta på vägen hem om det dröjer mycket längre. När jag ringer visar det sig att läkaren har inte dykt upp än, men sköterskan hör nog min desperation och lovar att jaga rätt på dem... En liten stund senare ringer hon och säger att läkaren kommer om en halvtimme, och då blir jag än mer desperat. Hon lovar att se till att det blir ett recept fixat och jag konstaterar att FÖRHOPPNINGSVIS finns det tabletter på jourapoteket och FÖRHOPPNINGSVIS hinner sambon dit innan de stänger, för han är precis på väg hem... och han ska iväg direkt efter kvällsmaten. Vi kommer överrens om att OM det inte fixar sig så receptet är på plats OCH det finns på det apoteket så får sambon åka upp och hämta några piller så jag klarar mig till morgondagen, trots att avdelningen knappt har några kvar av den sortens piller de heller... Nu börjar jag bli riktigt less...

Fem minuter senare ringer hon igen, då har hon lyckats övertyga läkaren om att skriva ett recept pronto och det är redan inskickat till apoteket. HURRA!

Sambon lyckas ringa apoteket och ta reda på att det faktiskt FINNS den förpackningsstorleken på det apoteket han ska stanna till på. Nu är nästa problem fullmakten. Det finns ingen sådan registrerad, förmodligen för att den lämnades på fredagen när han skulle hämta ut medicinen första gången. Och utan fullmakt ska man inte få ut några mediciner till någon annan än sig själv och sina minderåriga barn. Hepp liksom. Med en massa meckel går det till slut ändå, och jag har fått mina tabletter.

Men hur svårt kan det vara????

Nåja, som belöning för att ni står ut med babblet kommer här dagens kort till Kort i Fokus. Inte riktigt min "vanliga" standard, men jag skyller på ryggen. :-)



Tack för idag!